nummer sexton

Har jag skrivit det förut, men jag tror att obegränsat användande av internet fördummar, alltså när man gör som jag, man klickar sig rastlöst vidare från länk till länk. Det dödar min kreativitet och förmåga att finna idéer. Jag testade skära ner på internet under två dagar, istället för att vara rastlös på nätet, lade jag mig ner på golvet. Jag kom på och skrev tre noveller under den tiden, och fann ett nytt sätt att skriva på, som jag inte gjort tidigare.

Med internet ockuperas hjärnan hela tiden med nån slags information, som blockerar siktet inåt, där idéerna finns. Hjärnan bringas till ett rastlöst, stressat tillstånd och kräver hela tiden ny information, nytt, nytt, nytt. Till och med när jag sitter och ser på hockey (ser det på datorn) eller film eller nåt, så fort det blir paus vill jag instinktivt klicka ur fullskärmsläget och klicka på nån länk i nån annan flik. Jaga vidare, medan pausen pågår. Eller om det är film, pausa filmen och se vad mer finns.

Så jag längtar tillbaka till en tid när internet kom genom ett slött modem, och kostade 12 kronor i timmen eller vad det var. Då hade man idéer. Nu måste man kämpa mot internet för att överhuvudtaget komma på nåt. Jag minns en tid när jag läste böcker på kvällen. Nu orkar jag bara göra det på förmiddagen, men också då lockar internet.

Internet dödar idéer. Jag måste skära ner på internet, det är enda utvägen.

nummer femton?

Fan, man måste skriva här, uppdatera. Okej. Jag har kommit på den sjukaste idén nu, och börjat skriva på. Det är en slags självbiografi, men den kommer gradvis övergå i mina sjukaste fantasier och blanda verklighet med detta. Jag är rätt nöjd med detta. Jag har också hittat en annan stil, mindre dialog, och mer text, fast mindre inslag av "redovisningsplikt". Jag har nämligen upptäckt att jag dras med den problematiken, redovisningsplikten, att så fort något nytt introduceras i min berättelse ska det förklaras in i minsta detalj, dess historia och bakgrund. Att jag skriver för mycket och skriver läsaren på näsan.

Så nu testar jag med en mer kortfattad stil, ska väl säga, en än mer kortfattad stil. Det känns intressant. Jag har också upptäckt att jag gillar noveller mycket, mycket och korta romaner. Jag tror det passar mig bättre att skriva noveller istället för långa historier, det har jag i och för sig tjatat om för mig själv sen tidernas begynnelse, men nu äntligen börjar jag våga göra det på riktigt, kapa bort det som känns som bra, för att försöka anpassa mig till det format jag i grund och botten vill ägna mig åt, noveller och korta romaner.

nummer fjorton

Om jag kunde leva på att skriva skulle jag inte gå och lägga mig före klockan 3 på natten nånsin, och jag skulle inte stiga upp förrän nån gång efter klockan 12. Jag är mest kreativ på kvällen. På förmiddagen och dagen vill jag helst inte existera nånstans överhuvudtaget.

Synd att jag är för dålig för att finnas.

nummer tretton

Jag tror att en bra idé kan vara att skriva en kort sammanfattning av handlingen på hela boken. Det blir lättare att fortsätta sen, man får en överblick, ungefär som att göra en skiss. Vidare behövs såklart inte denna skiss följas slaviskt. Det blir en slags riktlinje.

Det som jag måste göra är att skriva varje dag, och läsa varje dag, jag tror det är bara så jag kan fördjupa min kunskap och kunnande på området. Datorn och internet är fortfarande ett problem. Men också livet.

Jag tror det börjar bli dags att återigen läsa Bukowski, det brukar hjälpa.

nummer tio

Vad ska man göra, ska man verkligen skriva en blogg, och vad ska det vara bra för? Samma tvivel som alltid, vad är poängen med alltihop? Men det är bra att skriva så mycket som möjligt, för det är så man blir bra på något, genom att göra det om och om igen.

Jag tror det finns, när det gäller skrivande, en överdriven tro på nån slags medfödd talang, och antingen har man den eller så har man den inte. Och har man den inte, så är det bra med det, och det var ju synd, men du kan ju satsa på nåt annat.

Men jag tror inte det stämmer. Det verkar ologiskt, varför skulle man kunna träna och bli bättre på nästan allt annat, men inte skrivande? Det är klart att man kommer bli bättre ju mer man gör det. Man läser mer, man skriver mer, man blir bättre. Precis som med allt annat. Det är inte raketforskning eller hjärnkirurgi. Det är bara ord. Det är ett hantverk och man kan lära det.

Bara för att man suger på det nu, betyder det inte att det alltid kommer vara så. Jag tror inte jag är särskilt bra på detta nu, men jag är övertygad om att jag kommer bli bättre, bara jag inte ger upp. Bara jag fortsätter skriva och klamrar mig fast vid det för glatta livet.

Jag är en pessimistisk optimist. Det rasar en storm av pessimism inom mig, men mitt i den stormens öga råder en optimistisk stillhet, som jag alltid hittills kunnat återvända till. Det är den som driver mig att fortsätta, inte bara skriva, utan att leva.

nummer nio

Jag gillar och är fascinerad av hur man kan förmedla mycket med några få ord. Några få ord kan öppna en dörr till en mycket större rymd, de få orden blir en språngbräda in i fantasin, nyckelord som väcker associationer och minnen hos läsaren.

Därför tilltalas jag av tunna böcker, inte bara för att de är enklare att läsa, utan också för att de lyckas fånga något som är mycket större och mer omfattande än deras egen volym. En sån bok vill jag också skriva, en avskalad bok, som förmedlar stämning omedelbart.

Jag försöker göra det nu, och har satt 150 sidor som en gräns. Högst 200 men då skulle det vara väl motiverat i så fall.

nummer åtta

Jag är ändå rätt så nöjd med vad jag åstadkommit den här veckan, även om jag hade kunnat slösurfa lite mindre, och skriva lite mer. Men jag har trots allt producerat ett par sidor, samt läst en del. Och jag fattar allt mer tycke för mitt nuvarande projekt. Precis som med det förra längre projektet, är det många nya idéer blandat med vissa gamla - mot för förut när jag ofta försökte skriva på och förbättra 10 år gamla idéer som jag egentligen borde vara klar med och spola för gott.

nummer sju

Under de här snart två åren som jag skrivit mer aktivt än på mycket länge, så har jag samlat på mig en massa observationer om skrivande i ett dokument. Vissa av dem kommer jag lägga ut här.

En sak som jag lagt märke till i mitt eget skrivande är att jag har en förmåga att ofta vara för bekväm. Dels orkar jag inte testa nya saker för det skulle vara så jobbigt att ta reda på hur det går till eller allt blir krångligare, dels orkar jag inte skriva in problem utan gör det enkelt för mig för att jag inte orkar hitta på lösningar på problemen eller göra research.

Jag gör det alltså enkelt för mig av bekvämlighet, vilket såklart måste lysa igenom. Så jag behöver skriva in problem, och inte väja för det. Hitta på ett problem för karaktären. Sen hittar jag noggrant på en smart lösning, som karaktären förgäves tillämpar. Så hittar jag på en till smart lösning som funkar. Jag måste tänka mer, problemet är att man skriver på en dator som dessutom har ständig internet-tillgång, och det passar utmärkt som rastlös distraktion när man måste göra något som är besvärligare: tänka grundligt.

Så i grund och botten är min liberala inställning till internetsurfande och bristande disciplin det som är kanske det enskilt största problemet. Jag måste lära mig att hålla kvar min uppmärksamhet i dokumentet som jag ska skriva i, även om det förblir tomt i flera timmar. Till slut lossnar det. Här kan jag verkligen ha nytta av det jag lärde mig när jag mediterade förr i tiden.

Jag tror det är de som inte ger upp som lyckas. Inte alla med talang orkar hålla på och deras framgång uteblir, och inte alla som saknar talang ger upp, och deras framgång kommer. Till slut lyckas man så gott man nu kan utifrån sina förutsättningar. Inte alla hockeyspelare blir en Peter Forsberg. Men ingen kommer nånstans utan hårt arbete. Och det viktiga är inte att vara bäst, hur det nu mäts, utan att få göra det man i grund och botten vill göra och älskar att göra. Det är väl egentligen inget annat som spelar nån roll.

nummer sex

Nu sitter jag här och tvingar mig själv att skriva igen. Att det ska behöva vara så, det är tråkigt. Men jag tror jag börjar få överblick över min inre motståndare. Det är väl genom att sitta här med den som man kommer i kontakt med den, och kan få förståelse för den. Det lärde mig buddhismen.

Men det går inte om jag rastlöst slösurfar, utan jag måste fan sitta med dokumentet framme och reflektera över texten, handlingen, och motståndet. Bara så kan jag få förståelsen eftersom det bara är då jag verkligen möter motståndet, all slösurfning blir bara distraktion från problemet.

Det skulle vara så mycket enklare att bara sluta skriva, men det går inte heller, och jag vet inte varför, vad det är som driver mig egentligen. Och vad det ska vara bra för heller.

nummer fem

Nu har jag druckit alkohol tre dagar i rad, lördag, söndag och måndag, så idag blir inget. Men imorgon blir det, så då ska jag testa det berömda fylleskrivandet. Tror jag kommer ta ledigt hela veckan faktiskt.

Idag skriver jag för fulla muggar, har mejslat fram huvudpersonens chef och kontor (import export). Nu väntar huvudpersonens antagonist, en osympatisk kollega som ständigt ska anmärka och slå ner på huvudpersonen.

nummer fyra

Jag kan ändå tänka mig, att om jag min bok som jag redan är klar med, om den kommer ut och jag lyckas bli klar med nästa så att de liksom överbryggar varandra i inkomst, och att det går vägen, och jag blir en stackars författare, då kan jag ändå tänka mig att dricka en öl eller två, till tre eller fler, om dagen, om det är det som krävs alltså. För att kunna skriva.

nummer tre

Jag tror det största hindret för mig att skriva är nån slags slöhet, eller ett mentalt hinder, för jag sitter ju en del framför datorn redan, och jag trycker ju på tangenterna. Kan det bli enklare, rent fysiskt, att skriva? Vad är det då som hindrar mig? Varför skriver jag överhuvudtaget, när det är en sån kamp, nästan hela tiden? Hur finner jag det roliga i att skriva?

Ett hinder är att jag vill att det ska vara bra och stämma överens med hur saker och ting går till i verkligheten, och om det inte är det och det inte gör det, kan det lika gärna vara. Hur kan jag släppa denna fixa idé och få kontakt med det undermedvetna, det som är där när jag drömmer? Jag tror att lösningen är att skriva mer, så att det blir mer naturligt för mig. Men hindret är ju fortfarande där i början och då är det disciplin som krävs för att övervinna det, skriva fast det mentala hindret släpar i backen och försöker dra ner mig. Skriva fast jag inte vill skriva, och inte kan skriva.

Jag vill egentligen inte skriva, jag vet inte varför jag gör det, det kanske är för jag är dålig som jag har såna svårigheter med det. Eller bara lat. Men i grund och botten vet jag inte varför jag skriver, och varför jag kommer tillbaka till det hela tiden, och har gjort det hela livet, ända sen jag var liten. Jag borde i alla fall ge skrivandet en ärlig chans innan jag ger upp, och då måste jag börja skriva mer, producera fler ord. Våga misslyckas.

Är alkohol en lösning i detta? Att skriva full, kan det hjälpa på nåt sätt?

nummer två

 Idag hade jag sett till att jag inte skulle behöva jobba (är timvikarie och kan i viss mån bestämma själv när jag ska jobba) och skrev på förmiddagen mest. Det kändes bra.

Sen skulle jag åka ut och göra lite research eller vad man ska kalla det, jag skulle kolla på stadsdelen i Stockholm där huvudpersonen ska bo, och åkte ut med tåget. Men fick ångest bland människor idag, var lite bakis så det kan nog ha spelat in. Så jag tog mig bara till stan, sen for jag hem igen. Köpte i alla fall Skriva-tidningen.

Det finns ett inre motstånd mot att skriva på den här bloggen och det kanske inte blir nåt alls av den här, men jag vill skriva mer, bara skriva en massor, och samtidigt publicera nånstans, få nån slags aning om vad det betyder att risken/chansen finns att nån läser detta. Samtidigt vet jag inte riktigt vad jag ska skriva här, men det blir väl nån slags skrivdagbok kan man säga.

Nummer ett

Jag har skrivit ett manus till en bok. Jag har bara skickat in till nåt enstaka förlag, än så länge. Väntar fortfarande på svar. Under tiden har jag börjat skriva på en ny bok, och den här bloggen ska handla om att försöka skriva på den och hur dåligt det går. Och hur dåligt det blir.