söndag 23 december 2012

mitt nya sätt att skriva

Jag bestämmer hur mycket jag ska skriva en viss dag, kanske två timmar. Sen delar jag upp det i halvtimmesperioder. Under skrivtiden får jag inte använda internet för något överhuvudtaget, inte ens research. Kommer jag på nåt jag måste kolla upp skriver jag upp det i ett anteckningar-dokument t.ex. och kollar efter skrivtiden, i pausen.

Under dom två timmarna eller vad det ska vara den enskilda dagen, skriver jag bara nåt skit, tänker inte så mycket. Tiden kan också användas för redigering. Eller att bara sitta och stirra framför ett tomt ark, för att försöka komma på. Men inge jävla internet eller andra distraktioner.

Det handlar om att inte söka sinnesstimuli, att låta sinnet komma till ro, för att försöka komma på nåt att skriva. Jag tror att när man hela tiden söker sinnesstimuli som när man är på internet, så förhindrar man bra historier att komma upp till ytan. Ens sinne blir som en sjö med grumligt vatten, man ser ingenting, och man drar hela tiden upp mer och mer bottenslam när man inte sitter still. Därför blir man stilla, så att leran kan falla ner till botten igen, och vattnet blir klart.

Så man sitter still och stirrar på den tomma sidan, till slut lossnar det. Detta ska inte underskattas. Det kan kännas som att man inte arbetar nåt överhuvudet, men i själva verket har det redan börjat hända grejer. På det här sättet påminner skriva om meditation, och i och med att jag kommit på det här förhållningssättet till att skriva, har det blivit min nya form av meditation. Som idag och igår. Jag satte mig och skrev på en gång i princip när jag vaknade. Man får en bra start på dagen, precis som när jag mediterade. Man mår bra över sig själv. Man får en hälsosam start, och som resonerar genom hela dagen.

Men det centrala här är självdisciplinen. Under den här dryga veckan som jag har applicerat den här metoden, har jag många gånger helt enkelt tvingat mig själv att sätta mig och skriva. Sinnet är så vant att söka yttre stimuli av olika slag, att det är rastlöst och obekvämt med att försöka spåna fram egna stimuli. Därför det här motståndet tror jag. Men när jag väl sätter mig, brukar det alltid komma ord och handling till mig, historier har vecklat ut sig från ingenstans. Ofta har det varit så att när jag sätter mig har jag inte aning vad jag ska skriva och vad som ska hända. Men på nåt sätt uppenbarar det sig för mig vilken väg storyn ska ta, vad som ska sägas och göras. Jag har skrivit historier som aldrig annars skulle blivit skrivna om jag inte tvingat mig.

Ett annat nytt förhållningssätt som jag har, är att jag numer satsar på att skriva noveller. Det är mycket bra. Det är väldigt bra med noveller. Det är som kortfilmer! Man bryr sig inte, släpper all prestationsångest, bara skriver nå skit, och går vidare. Strålande!

Varje enskild historia blir på så sätt devalverad i sitt värde, att prestationsångesten har svårt att hitta ingångar för att angripa en. Man vet att även om den här blir dålig, har jag alltid massa andra noveller jag ska skriva. Det blir inte lika viktigt. Man vågar prova sig fram. Man identifierar sig inte lika starkt med varje enskild novell, utan mer med skrivandet som sådant. Skrivandet blir föremålet man omhuldar.
En annan central punkt är att jag minskat drastiskt på internetsurfandet. Detta bara tar massa tid och fantasi i anspråk, så det har varit en mycket viktig strategi. Internets negativa påverkan på den kreativa processen växer exponentiellt med timmarna man lägger ner. Till slut kan man inte skriva fast man inte just för tillfället använder internet, för dess verkan ekar långt efter man slutat surfa. Sinnet bringas till slöhet och otålighet, och kräver mer stimuli, och kan helt enkelt inte komma till ro på flera timmar kanske.